Det är väl inte så ofta turisten kan identifiera ett slott eller en herrgård med ledning av ett stick i Dahlberghs "Suecia antiqua". Men kommer man på vägen som från Lundsbrunn, en mil norr om Skara, leder fram mot Lidköping, ser man alldeles invid vägen ett ståtligt slottsliknande hus, vars exteriör blott i smärre detaljer avviker från den Dahlberghs arbete har att uppvisa. Det är Mariedal, ett av de många gods som innehades av den mäktige och praktälskande greven till Läckö, Magnus Gabriel De la Gardie.
 
Det var Magnus Gabriel som på l660-talet lät uppföra den byggnad vi ser i dag. Det uppges att han som arkitekt skulle ha anlitat den berömde Jean de la Vallée, en av dem som skapade Riddarhuset, men några säkra bevis härför föreligger inte. Ett mycket vackert hus är det emellertid som Magnus Gabriel lämnat i arv åt eftervärlden, och seklerna har farit varligt fram med detta byggnadsminnesmärke.
 
Godset har fått sitt namn efter De la Gardies hustru, pfalzgrevinnan Maria Euphrosyne, syster till Karl X Gustav. Tidigare hette egendomen Sörbo och dess anor är mycket gamla. Namnet lever kvar i Sörbodalen, den vackra dalgång vari Mariedalsån flyter fram. Det sägs att Sörbo under medeltiden skulle ha tillhört ett kloster i närheten - Guddala - för att sedan ligga under Skara biskopsstol. Vid reformationen indrogs det till kronan men kom genom byte till slottsloven på Gullberg, Sven Andersson Stålhandske.
 
I Magnus Gabriel De la Gardies handlingar i Riksarkivet finns en omsorgsfullt utförd situationsplan över Sörbo med en noggrann beskrivning av husen, innan gården byggdes om. "Planen är synnerligen typisk för Vasatidens stora herrgård med träbebyggelse", påpekar Brynolf Hellner i boken "Västgötagårdar". - "Byggnaderna är av olika ålder, tillkomna i mån av behov utan annan tanke på helhetsverkan än att den slutna gårdsformen skull bibehållas."
 
"På Sörboplanen kunna vi urskilja olika grupper av hus. Till den ena höra frustugan och de därintill liggande, på ena sidan gamla källarbyggningen med två nattstugor (gästrum) och på den andra i vinkel mot den förra, bagarstugubyggning och bodar. Mitt emot frustugubyggningen låg porthuset med drängstuga över porten, brygghus, ett gammalt icke använt kök samt därintill ett stall. Den sista längan är synnerligen förfallen liksom även bagarstugubyggningen. Tillsammans med den gamla källaren och frustugubyggningen bildade de en äldre anläggning, där frustugubyggningen var bostadshus."
 
"Under 16OO-talet", fortsätter Hellner, "har anläggningen utvidgats, betecknande nog genom tillägg av nya byggnader intill de gamla. Ett nytt bostadshus, stora herrbyggnaden, lades så att en större fyrkantig gårdsplan erhölls. Vidare uppfördes en ny källarbyggning med flera stora och tydligen förnämt inredda gästrum, med skön målning försedda, samt ett nytt kök. Utanför mangården lades ett nytt stall.
 
Nya bostadshuset var ett trähus med två våningar i form av två över varandra lagda parstugor och intill dem 1åg kamrar. På framsidan är en kvist med två kamrar i en överbyggnad. Behovet av ökade utrymmen har lösts på samma sätt, när det gäller det enskilda huset som när det gäller hela gården, genom tillägg till det gamla.
 
Flera av rummen hade träpanel, salen till vänster i bottenvåningen dessutom ett ribbpanelat tak, troligen av samma typ som taken i de kungliga slotten Vadstena och Gripsholm.
 
Genom tillkomsten av det nya bostadshuset förlorade det gamla denna funktion och blev i stället frustuga. Portlängan fick tydligen alldeles förfalla, då såväl stall som kök flyttats därifrån. Utanför gården låg badstugan med mur och lave i fyra pallars höjd."
 
Sägnen vet berätta att greve Magnus Gabriel genom ett knep lyckades förmå sin hustru Maria Euphrosyne att acceptera den plats han valt för den nya slottsbyggnaden. Magnus Gabriel ville ha denna placerad på det gamla gårdsområdet, hustrun hade önskat en placering någon kilometer bort, på en platå varifrån man hade en vacker utsikt över Kinnekulle. Folk fick köra bort timmer, sten och annan materiel till platsen som grevinnan utvalt. Men om natten körde samma folk, på grevens befallning, denna samma materiel till en upplagsplats invid gården och där låg det hela när furstinnan vaknade om morgonen Greven förklarade: "Det måste vara trållen som flyttat alltsammans dit." De s.k. makterna hade alltså ingripit. Och Maria Euphrosyne fann sig i vad makterna bestämt.
 
Den nya huvudbyggnaden uppfördes i tegel i två våningar. Dess höga valmade tak kröntes av en fyrsidigt torn med lanternin. Fasaden försågs med en hög mittrisalit och indelades av genomgående pilastrar. Under fönstren i andra våningen anbringades dekorativa fruktfestoner i stil med dem på Riddarhuset. Exakt när slottet byggdes vet man inte. I vindflöjeln finns årtalet 1666 och förmodligen stod byggnaden färdig det året. Vid inredningen använde De la Gardie skickliga konstnärer och konsthantverkare, de från Läckö-arbetena kända målarna Johan Hammer och Anders Lingh samt för stuckarbetena Christian Tessel.
 
Den stora gårdsplanen inramades av dubbla flygelpar. De inre flyglarna var envåniga timmerbyggnader och det är möjligt att en eller båda ingått i den äldre gårdsanläggningen. Den gamla manbyggnaden skulle i så fall ha i fått stå kvar som en flygel. Senare uppfördes fyra nya flyglar av sten. Av dessa är nu tre kvar, därav de båda låga kvadratiska paviljongerna på ömse sidor om entrén till gårdsplanen. I den tredje är gårdskontoret inrymt. Mitt emot denna låg fram till 185O-6O-talen en motsvarande byggnad. I den var "grevinnans syltkök" det var där man gjorde desserter, sylt och kakor. Köket var klätt med blått kakel från Delft. Vid rivningen sparades en del av detta med tanke på kommande kakelugnsreparationer - nu har man kunnat bygga upp en ny kakelugn av gammalt holländskt kakel. Men mycket hamnade på sopbacken för hundra år sedan - då hade man inte lärt sig inse dess värde.
 
För att återgå till epoken De la Gardie - en hektisk iver att bygga nytt och att bygga vackert präglade greven till Läckö. Hans epok var ett lysande inslag i vår kulturhistoria men den blev av kort varaktighet - reduktionen innebar ett bryskt slut och en återgång till den stramare politiken. De la Gardie fick lämna Läckö och en rad gods, däribland Mariedal - det indrogs 1681 som varande gammalt kronogods. Egendomen kom emellertid snart åter i enskild ägo. Landshövdingen i Uppsala, greve Axel Lillie, fick egendomen, troligen genom byte. Efter hans död 1692 blev sonen, överstelöjtnant Axel Johan Lillie, ägare och med dennes dotter Hedvig Catharina gick Mariedal till hennes man, överstemarskalken greve Magnus Julius De la Gardie. Denne hade i sin ungdom gått i fransk och venetiansk krigstjänst och deltog bl. a. i kriget mot turkarna i Grekland och i det spanska tronföljdskriget. Han var livligt politiskt intresserad och var en av grundarna av hattpartiet. Vid änkans frånfälle 1745 ärvdes Mariedal av dottern Eva, gift med kanslipresidenten greve Clas Ekeblad d. y. på det närbelägna Stola. Efter makens död 1771 bodde Eva långa tider på Mariedal.
 
Vid vägen mot Lundsbrunn ligger den platå där furstinnan, Magnus Gabriel De la Gardies hustru önskade det nya Mariedal uppfört. Senare tiders herrskap förstod uppskatta denna natursköna plats, där hade man allt emellanåt fester i det fria eller i det lusthus som nu är försvunnet. På Lusthusbacken, som platsen kallas än i dag, finns en minnessten som knyter an till epoken Ekeblad - De la Gardie. Inskriptionen på stenen lyder: "År 1752 d 24 Sept., då General-Majoren och Svärds-Riddaren Gref Axel Fersen uppå Mariedahls sätesgård ägtade Fröken Hedvig Katarina De la Gardie., restes denna sten af Svågren Riks-Rådet Gref Claes Ekeblad, som egde MARIEDAL Grefvinnan Eva De la Gardie till Husfru." På Mariedal förvaras ännu en minnespokal av glas med de två ätternas vapen som en erinran om de bådas förening och med texten "Välkomne till Mariedahl."
 
Mariedal kom efter Eva Ekeblads död till den Piperska ätten genom dottern Hedvig Katarinas giftermål med överkammarherren greve Carl Gustaf Piper (död 1803) Efter grevinnan Pipers död 1812 ärvdes det omfattande godskomplexet av sonen, överstekammarjunkaren greve Gustaf Piper. Dennes hustru, Jacquette Elisabet Du Rietz avled redan 1816 och hon sörjdes djupt av sin make.
 
Han visade sin sorg på ett något makabert sätt. Han vägrade ihärdigt att låta begrava hustrun. Hennes balsamerade kropp förvarades i kista ovan jord och kistan lät han ställa upp i en av rummen med huvudändan mot en nisch i väggen.
 
Folket i trakten såg med ogillande på greve Pipers förfaringssätt. Man menade att grevinnan borde vila i vigd jord, man vände sig till konsistoriet i Skara, och för konsistoriet blev detta en svår nöt att knäcka - den mäktige herren till Mariedal m. fl. ställen fick man handskas varligt med. Så kom man på en idé. Man for ut till Mariedal och invigde kabinettet till gravkapell. Piper dog 1857, då han jämte sin maka fördes till Engsö, det gamla Piperska fideikommisset i Västmanland, där kistorna nedsattes i familjegraven i Engsö kyrka. Gemakets invigning till gravkapell torde aldrig ha blivit upphävd. Där är nu slottets kök sedan länge inrymt.
 
Genom dottern, Hedvig Charlotta Jacquette Piper, fördes Mariedals egendom till maken, överstelöjtnanten greve Hugo Hamilton (död 1876), som 1868 sålde godset till Oscar Edv. Elliot. Denne i sin tur överlät 1883 egendomen på greve Hans Wachtmeister. 1886 sålde greve Gustaf Sparre sin fädernegård, godset Almnäs vid Vättern, och köpte 1888 Mariedal. Gustaf Sparre var livligt engagerad i politiken. Han deltog i riksdagarna på riddarhuset 1862-63 och 1865-66 och tillhörde första kammaren 1871-1908, från 1891 som vice talman och från 1896 som talman.
 
När Sparre tillträdde Mariedal var slottet ganska illa medfaret. Ena gavelväggen var nära att rämna men kunde föras tillbaka i rätt läge med hjälp av järnstänger och muttrar. De fina gamla stucktaken var på sina ställen i ett miserabelt skick. Greve Sparre sökte så långt det var möjligt återställa byggnaden i ursprungligt skick. Dottersonen, kapten Ivar Virgin, ett av de ledande högernamnen i riksdagen, som innehar Mariedal sedan åt 1938, har med stor pietet vårdat den De la Gardieska skapelsen och lät byggnaden 1952-53 genomgå en omfattande restaurering och modernisering med Torbjörn Olsson och Sven Silow som arkitekter.
 
Huvudbyggnaden, som på 1700-talet blev ljust crémefãrgad, har nu återfått de färger 1600-talshus av detta slag plägade ha: tizianröda putsytor med ljusgrå pilastrar och festoner. Slottets inre är synnerligen välvårdat och det är möblerat med säker smak. I Stora salongen, Riddarsalen, finns en betydande samling äldre porträtt huvudsakligen med anknytning till ätten Sparre.
 
Två gamla skeppskanoner flankerar slottsentrén på gårdssidan. Pjäserna tog greve Sparre med sig då han flyttade över från Almnäs. Över portbågen sitter en stentavla med De la Gardies och hans gemåls vapensköldar. Inne i hallen i bottenvåningen ser man en del äldre vapen som väggprydnader. Som minne från De la Gardieska tiden sitter de ursprungliga ekdörrarna kvar i sina infattningar, och kvar ät också de smidda beslagen. Trappan upp till andra våningen av sten och den har ett balustradlikt arrangemang. Den kom till i samband med ombyggnaden på 1880-talet. Från början var här en dubbeltrappa som på l700-talet ersattes med en enkel, mycket brant trappa.
 
Till vänster om hallen från entrén räknat ligger matsalen. Väggarna är här putsade och målade al fresco i sjögrönt. Man ser en vitrin med vackert gammalt silver. En del av pjäserna är ritade av Carl August Ehrensvärd, krigaren, tecknaren och konstfilosofen, Elias Martins och Sergels gode vän. Här är en samovar och vidare ett par ljusstakar, de sistnämnda med ätterna Sparres och Lillies vapen. Man ser ett golvur från 1700-talet. förfärdigat i Stockholm och med kineserier på fodralet. Bland porträtten lägger man märke till ett föreställande amiral Christian Adolf Virgin, farfarsfar till Mariedals ägare. Amiralen ledde fregatten Eugénies världsomsegling och genomförde den första svenska seglatsen genom Magalhães´ sund.
 
Till höger om hallen ligger herrummet med åtskilliga tavlor med örlogsmotiv. Fyra av dem är verk av Johan Tietrich Schoultz, en skickligt målande underofficer i armens flotta under Gustav III:s rvska krig, och en an dem bär texten: "Attaquen på Fredrichshamns Warf Commenderad af Kapitainen och Riddaren Arvid Virgin 20 Maij 179O." Denne var far till C. A. Virgin. Innanför herrummet är ett stort, trivsamt vardagsrum. Taket har här en plafond som dock ursprungligen suttit i ett annat rum men som passar väl in i stuckrnönstret även i detta. Den föreställer Faëton som fick låna solvagnen av sin fader solguden och gav sig ut på en färd som slutade högst olvckligt.
 
I övre hallen står en jord- och en himmelsglob tillverkade i Uppsala 1766. Här är en Sergel-byst i gips föreställande riksrådet och överståthållaren Carl Sparre (1723-91). Ett gammalt rikt skulpterat skåp kommer sannolikt från Tyskland. Innanför hallen ligger biblioteket och över den öppna spisen här ser man ett porträtt i olja föreställande Magnus Gabriel De la Gardie, en kopia. Mellan fönstren hänger ett utmärkt porträtt av greve Gustaf Adolf Vive Sparre (1802-86), justitiestatsminister kring 1850. Bilden är målad av Uno Troili. Av boksamlingen som omfattar åtskillig fransk skönlitteratur, har en del tidigare stått på Säfstaholm. Ett hörnrum i anslutning till biblioteket är inrett till en liten salong med möbler huvudsakligen från tidigt 1800-tal.
 
Det dominerande utrymmet på andra våningen upptas av Riddarsalen. En mäktig öppen spis ses på ena långväggen. Den pryds av en pompös kartuschram med Magnus Gabriel De la Gardies och greve Gustaf Sparres monogram och årtalen 1666 och 1888 - de år slottet var under uppförande och sedan grundligt restaurerades. Där är också De la Gardieska och Pfalz-Zweibückens vapensköldar. Bredvid den öppna spisen står ett förnämt konstskåp från 1600-talets förra hälft med inläggningar av olikfärgad marmor. Man antar att det kommit över till Sverige som krigsbyte under trettioåriga kriget. Skåpet har en mängd lönnlådor och t.o.m. lönnlådor inne i dessa.
 
Så har vi då den stora porträttsamlingen. På Riddarsalens ena långvägg ser man, till vänster om den öppna spisen, en bild av Johan Claesson Sparre (1715-1791). Han är iklädd generalsuniform; i bakgrunden ses en del av Sveaborgs fästning och porträttet är målat 1780 på föranstaltande av officerskåren i Sveaborg och skänkt till honom. Då Sparre lämnade kommendantbefattningen på fästningen skänktes tavlan till platsmajoren Abraham de Frese för att hängas upp i ordersalen. När ryssarna övertagit Sveaborg anmälde de Freses son tavlan som sin tillhörighet och transporterade den över till Sverige. Under Sparre hänger bilden av Jacobine Henriette Alexandrine de Cheuses (1735-1819), gift med Johan Claesson Sparre. Hon var född i Paramaribo i Surinam i Holländska Guyana. Tavlan är målad i Stockholm 1752 av J. H. Scheffel. Under henne sitter i kopia efter en miniatyr sonen Gustaf Adolf Sparre (1760-1802). Vidare ser man Erik Larsson Sparre, riksrådet som år 1600 blev halshuggen i Linköping, dömd till döden för sina sympatier för Sigismunds sak. Här är Erik Sparres maka, Ebba Brahe (1555-1634). Hon är målad 1620 i änkedräkt med sitt mödernevapen, det Stenbockska, i ena hörnet och Brahevapnet i det andra.
 
Till höger om den öppna spisen ser man Märta Svantesdotter Sparre (1648-1703). Porträttet anses målat av Martin Mijtens d. ä. Carl Axel Sixten Sparre af Sundby (1738-59) ses i en pastell av Gustaf Lundberg. Man lägger märke till Sigismund Johansson Sparre (1592-före 1631). Porträttet visar en yngling på 12 år i helfigur i svart kostym med pipkrage och stor värja. I ena hörnet är målat ett Sparre-vapen, sådant kung Sigismund förändrade det med anledning av faderns, Johan Sparre, försvar av Kalmar slott.
 
Conrad Carlsson Sparre till Malma (1680-1744) framträder i en verkligt festlig gestalt. På porträttets baksida är antecknat att Sparre är målad "i tursk habit då han 1710 vart försänd till Jerusalem". Conrad Sparre var en av krigarna kring Karl XII; han medföljde honom till Bender. När kungen under den första tiden, medan ännu gott förhållande rådde mellan honom och sultanen, besökte denne, var han iförd turkisk dräkt och så var Conrad Sparre. Efter hemkomsten lät Conrad måla sig i denna utstyrsel. Från Bender företog Sparre jämte några officerskamrater en studieresa till Konstantinopel, Egypten och Mindre Asien. Han var med i kalabaliken vid Bender och utsattes efter denna för en omänsklig behandling av turkarna, tills han efter nio dygn friköptes. Om dagarna fick han ersätta en åsna i ett vattenuppfordringsverk; han gick runt, runt, fastspänd i ett ok. Nattetid sattes han, så berättas det, ner i en djup brunn för att inte kunna rymma. Han hade lärt känna sitt ok så i detalj att han efter hemkomsten - som skedde efter diverse spännande äventyr - kunde göra en exakt kopia av det och detta exemplar förvaras nu på museet i Skara.
 
På samma vägg är ett porträtt av Gabriel Erik Sparre (1726-1804). Det sägs att själva ansiktet är utfört av Roslin men att peruken och en del av vänstra armen på målats i senare tid.
 
På ena kortväggen, den som vetter mot övre hallen, ses en tavla målad av H. Rigaud i Paris 1720, visande greve Erik Sparre (1665-1726). Under detta porträtt hänger en tavla målad 1668 av David Klöcker, adlad Ehrenstrahl. Den visar samme Erik Sparre vid tre års ålder. Sparre som en tid deltog i Karl XII:s krig gjorde sin huvudsakliga militära karriär i Frankrike, där han nådde fältmarskalksvärdigheten. En tid var han svensk ambassadeur extraordinaire i Paris och han var mycket välsedd vid Ludvig XIV:s hov. Det berättas att den franske kungen en gång yttrade till Sparre: "Det är synd, du Sparre, att vi inte kan träffas i livet efter detta - du är inte katolik." "Ers majestät", svarade Sparre, "jag har fått mim konungs uttryckliga befallning att följa Ers majestät vart Ni än begiver Er".
 
Erik Sparre var gift två gånger, först med grevinnan Sofia Wrede och sedan med grevinnan Christina Beata Lillie. Sofia Wredes porträtt hänger bredvid makens och under detta sitter Carl Gustaf Tessin (1695-1770), en kopia möjligen av J. H. Scheffel, gjord efter Lundbergs pastell. Tessin var gift med en grevinna Sparre.
 
På långväggen ut mot parken är ett porträtt föreställande Sophie Gustafva Sparre, född Sparre (1836-1920), en pastell av Anna Virgin. Sophie Gustafva var gift med greve Gustaf Sparre, som rustade upp Mariedal i slutet av l800-talet. Denne ses intill på ett porträtt, målat av Axel Jungstedt 1904, en replik av det som Första kammaren lät utföra för sin räkning.
 
På kortsidan ses en målning föreställande Ebba Maria Axelsdotter Sparre. Tavlan är målad av Ehrenstrahl. Man ser vidare ett annat Ehrenstrahl-porträtt föreställande Ture Carlsson Sparre (1654-83) målat 1682.